#2 Att tänka i urval och att vikta variabler

Jag har länge haft en väldigt stor fascination för Nassim Talebs båda hjärnhalvor samt den forskning som Daniel Kahneman skriver om i den alltmer populära Thinking Fast and Slow. Både Taleb och Kahneman är experter på att leverera mängder med exempel som antingen indikerar eller bevisar hur värdelösa vi människor är på att använda statistik i vårt tänkande.

Grundläggande inom statistik är att man nästan alltid arbetar med urval. Ett urval är oftast ett gäng slumpmässigt utvalda observationer från en population som analyseras, istället för hela populationen. Oftast görs detta på grund av komplexiteten i att analysera hela populationer. Vidare bör man vid analys av ett urval fundera över hur representativt urvalet är för den totala populationen. Detta leder mig in på finanstwitter som utgör ett bra exempel för när man kan använda statistikteori för att bli mer rationell i sitt tänkande. Finanstwitter verkar av vissa betraktas som världens totala population av investerare, när forumet de facto endast utgör ett minimalt urval. Precis som övrig social media råder även sannolikt en stor mängd survivorship bias, vilket innebär att det som delas och det som därför också syns är information som folk vill stoltsera med. Det sagt kommer majoriteten av avkastningsgraferna som delas på Twitter troligtvis alltid vara avskräckande framgångsrika. Det finns helt enkelt flera anledningar till att finanstwitter inte bör vara en rättvis representation för hur investerare i världen ser på ett specifikt bolag, graden av FOMO eller vad en genomsnittlig avkastning är.

Ibland läser jag till exempel negativa argument för bolag som Evolution och Embracer som brukar formuleras något i stil med ”alla har redan hittat dit”, där svenska finanstwitter används som grund för konklusionen. Zoomar man ut och har lite statistikteori i bakhuvudet skapar man sig snabbt förståelse för att finanstwitter är ett väldigt litet urval av investerare som, av naturliga skäl, tidigt har hittat till Evolution och till Karlstad. Vidare är både Evolution och Embracer numera globala superbolag och bör kanske snarare betraktas som oupptäckta på den globala scenen givet vilken lista de handlas på samt vilket land de kommer ifrån (amerikaner tenderar till exempel att ha dålig kunskap om företag utanför USA, av rimliga anledningar).

Jag är en av dem som betraktar båda bolagens svenska habitat som en anledning till att de snarare bör antas vara mer placerade åt det oupptäckta hållet än motsatsen, på den globala scenen – såklart i förhållande till bolagens storlek. För att kontextualisera detta skulle Evolution, med bara några få miljarder SEK i börsvärde som differens, utgöra medianen avseende börsvärde för alla bolag på S&P 500. Bolaget hade med all säkerhet varit mer omtalat och populärt bland amerikanska investera (tillika världens största kapitalmarknad) om bolaget precis som Bruce Springsteen var Born in the U.S.A. Utöver vilken lista bolagen handlas på torde andra variabler såsom omsättning i aktien, värdering och analytikertäckning vara mer relevanta i denna kontext än aktivitet på svenska finanstwitter.

Med hjälp av statistikteori kan man även slå hål på myter som brukar florerar i investerarsammanhang såsom att ”du behöver veta mer än 50% av marknaden för att ha en edge”. Detta påstående beaktar inte hur mycket mer eller mindre en given aktör vet än marknaden eller hur envis en marknadsaktör är eller kan vara. En minoritet av alla marknadsdeltagare, kanske till och med en enda, skulle såklart kunna bestämma priset. Så länge denne är tillräckligt envis och inflytelserik. Vidare kan även fallet vara sådant att den som har minst vetskap om ett bolag vet mest om de mest betydelsefulla variablerna. Begrunda nu följande:

Tio investerare analyserar ett bolag som i sin tur går att bryta ned till totalt 36 variabler. Vi antar att tre av dessa variabler skapar 70% av värdet i bolaget, och att resterande 33 således står för 30% av värdeskapandet. Vi kan förslagsvis kalla de tre så överlägset värdeskapande variablerna för ledningen, omsättningstillväxten och den starkaste konkurrensfördelen. En av investerarna har ytterst primitiv kännedom och förståelse för de 33 variablerna som skapar 30% av värdet, men besitter istället knivskarp kunskap och förståelse för de tre mest värdeskapande variablerna. För de andra nio investerarna gäller motsatsen.

Investeraren som per definition vet minst om bolaget i stort, men som har bäst vetskap och förståelse för de tre mest värdeskapande variablerna har såklart uppnått en edge – trots att denne alltså vet minst om bolaget i stort. Detta förkastar hypotesen om att du behöver veta mer än 50% av marknaden för att ha en edge. Exemplet påvisar också varför en debatt som handlar om vem som vet mest ofta är fullständigt meningslös.

Resonemanget ovan slog mig när jag bevittnade Nicklas Storåkers, VD på PriceRunner, när han totalsågade Amazon på SVT inför bolagets Sverigelansering. Storåkers verkade bedöma Amazons kvalitet som bolag utifrån hans perception om Alexa (Amazons röstassistent och motsvarighet till Google Home) – en variabel som knappt kvalar in på topp-tio-listan av de viktigaste för Amazon. Detta är ungefär jämförbart med att placera Apple i kategorin tveksamt bolag för att Ipad just nu visar dålig försäljningsstatistik i Sydamerika. Vidare bör vi såklart vara observanta på om detta verkligen var Storåkers åsikt, eller om det var PriceRunners verkställande direktörs åsikt. Om vi hade incitamentjusterat Storåkers förmedlade syn på Amazon och Alexa hade det säkerligen låtit annorlunda. Hur som helst, detta leder i sin tur vidare till två högintressanta frågor som jag ofta går och dagdrömmer om.

1)    Vad är lagom mycket information?
Ju mer information man ger någon, desto fler hypoteser kommer den personen att formulera. I boken Black Swan lyfter Taleb flera sammanhang där prognosmakares träffsäkerhet inte förbättras parallellt med antalet variabler som analyseras (efter en viss gräns). Däremot förstärks prognosmakarnas tilltro till sina förutsägelser markant parallellt med antalet variabler som analyseras. Detta indikerar att mer information inte alltid är bättre och att mängden information till och med kan nå en inflektionspunkt där mer information blir kontraproduktivt. Kanske beror detta på att vi betraktar våra övertygelser som ägodelar och tillhörigheter vilket kan medföra en svårighet i att ändra åsikt. Att ändra åsikt eller att erkänna att man har haft fel (eller att man inte haft lika rätt som man på förhand prognostiserade för), tror jag är essentiellt för framgång på börsen. Detta finner jag oerhört intressant och stärker hypotesen om att den kunnigaste inte nödvändigtvis behöver vara den bästa investeraren eller beslutsfattaren. Tre investerare som inspirerar och som definitivt är värda att studera i denna kontext är Brian Feroldi, David Gardner och Stefan Thelenius. Less is more?

”All this research I’ve been talking about takes a couple of hours, at most, for each stock.” (Peter Lynch, 2000)


2)    Vad är värdeskapande information och vad är brus?

Detta bör vara svårt att kvantifiera med exakthet men behöver inte vara svårt att identifiera för det. Förslagsvis kan man, precis som man bör göra när man räknar ut ett bolags framtida kassaflöden, vikta variablerna inom någorlunda rimliga intervaller. Såklart är det dock omöjligt att kunna rada upp allt framför sig likt mitt hypotetiska exempel ovan. Vidare är självaste definitionen av begreppet variabel att det är ett värde som inte är konstant vilket gör det hela ännu mer komplext.

Hur som helst, Peter Lynch avkastade omkring 30% CAGR över 13 år, och hade ofta över 1 000 bolag i sin fond. Vid några tillfällen innehöll Magellan Fund till och med över 1 500 bolag. Däremot utgjordes hälften av fonden oftast av 100 bolag. Som privatinvesterare har dock Lynch bekräftat att han följer omkring 50 bolag. Som fondförvaltare fick Lynch heller inte placera mer än 5% av fondens värde i en enskild aktie. Nåväl, med tanke på mängden bolag är det rimligt att dra slutsatsen att han inte var kunnigast om alla sina portföljbolag. Detta till trots är Peter Lynch betraktad som en av världens mest framgångsrika investerare genom tiderna. Jag gissar att han fokuserade på färre men mer värdeskapande och tidlösa variabler, vilket säkerligen är lättare sagt än gjort. På samma tema motiverade Warren Buffett sin största investering genom tiderna på ett ganska häftigt och tänkvärt vis:

”I do not focus on the sales in the next quarter or the next year, I focus on the hundreds, hundreds, hundreds of million of people who practically live their lives by the Iphone.”


Jag tror att många investerare hade förbättrat sin avkastning avsevärt genom att ha ett mer koncentrerat fokus på mer betydelsefulla variabler. Ett antagande kan ju teoretiskt sett vara mer värdeskapande än 20 andra, om antagandet handlar om den mest värdeskapande variabeln. Genom att anstränga sig för att implementera detta mindset bör sannolikheten också minska för att döma ut Amazon som bolag på grund av Alexa, att du bojkottar plastsugrör i hopp om att haven ska återhämta sig eller att du lägger av med tandpetare för att regnskogen inte ska försvinna.

Jag är också övertygad om att majoriteten av alla investerare har svårt att processa och filtrera dagens obegränsade mängd av lättillgänglig information, mig själv inkluderad. Således bör det bli svårt att fokusera på rätt information. Citatet nedan är odödligt och utgör samtidigt ett bra exempel för hur värdelösa vi är på att vikta variabler samt att tänka i urval.

“I talked myself out of investing in Reebok because one of my wife’s friends complained that the shoes hurt her feet. Imagine missing a fivebagger because the neighbor gave a pair of sneakers a bad review. Nothing is ever easy in this business.” (Peter Lynch, 2000)


Vad vill jag således ha sagt här? Statistikteori och grundläggande matematik kan forma ditt tänkande åt det mer rationella hållet inom allt möjligt. Men i och med hur blinda vi faktiskt är gentemot vår egen blindhet behöver vi sannolikt anstränga oss för att faktiskt tänka i urval samt för att vikta variabler på mer rationella vis. Det kan förslagsvis hjälpa dig att inte må sämre över att du relativt sett är fattigast och har ”sämst” jobb i ditt bostadsområde eller inom din umgängeskrets. Ditt bostadsområde och din umgängeskrets är båda minimala urval och inte alltid representativa sådana. Men dessa urval är vad du ser, precis som finanstwitter om du precis som jag är en frekvent läsare. Således riskerar din uppfattning att vara ett perceptionsfel, och detta går i min mening att tackla med grundläggande statistikteori. Vidare är inte finanstwitter alltid representativt när du ska avgöra graden av FOMO i en aktie eller när du ska jämföra din egen avkastning mot andras. Inte heller är finanstwitter särskilt representativt när du ska avgöra hur upptäckt kontra oupptäckt ett bolag är – i synnerhet inte gällande numera globala superbolag som Evolution och Embracer. Fortsättningsvis innebär mer vetskap således inte alltid en fördel. Det som bör bli premierat i form av högre avkastning är snarare djupare förståelse – bättre prediktioner, med eller utan mest information. Som investerare bör det vara centralt att anstränga sig för att medvetandegöra sina evolutionärt förankrade kognitiva bristfälligheter genom att anskaffa sig grundläggande statistikteoretiska kunskaper om man inte redan har det, samt genom att läsa Nassim Taleb och Daniel Kahneman. Att läsa dem är som att få en mental knockout.