#3 One Up on Wall Street

Den bok som jag värdesätter högst av de som befinner sig i min ägo, i nära konkurrens med Fooled by Randomness, är One Up on Wall Street, skriven av legendaren Peter Lynch. Jag misstänker att det är få som läser detta som inte redan vet att jag är en väldigt trogen Lynch-anhängare. När jag läste boken för andra gången konsumerade jag nästan en hel överstrykningspenna. Det finns således knappt ett enda uppslag i boken som fortfarande är svartvitt. Vore det inte för min sambos stora intresse för inredning, inom vilket hon agerar fullständig diktator i vårt hem, skulle jag troligtvis ha ett gigantiskt svartvitt porträtt av Peter Lynch hängandes bakom TV:n i vardagsrummet. Hur som helst, i denna krönika kommer jag gå igenom några av mina favoritcitat från One Up on Wall Street samt andra observationer från boken som jag anser värdefulla. Först kan vi börja med att dräpa det felaktiga narrativet kring lynchning som verb. Peter Lynch’s egen disclaimer ser ut som följer.

“Peter Lynch doesn’t advice you to buy stock in your favorite store just because you like shopping in the store, nor should you buy stock in a manufacturer because it makes your favorite product or a restaurant because you like the food. Liking a store, a product, or a restaurant is a good reason to get interested in a company and put it on your research list, but it’s not enough for a reason to own the stock! Never invest in a company before you’ve done the homework on the company’s earnings prospects, financial condition, competitive position, plans for expansion, and so forth.” (s. 16)

Att lyncha innebär således inte att du som investerare endast ska förlita dig på din instinktiva uppfattning av en produkt eller tjänst vid kapitalallokering, som det vedertagna narrativet felaktigt brukar formuleras. Inte heller uppmuntrar Lynch till att du blint bör förlita dig på dina smaklökar när du bygger din portfölj. Budskapet är i stället att du som investerare kan använda det du redan vet eller något du är bra på som inspirationskälla för att lokalisera portföljkandidater.

Amatörer ≥ Proffs

”Rule number one, in my book, is: Stop listening to professionals! Twenty years in this business convinces me that any normal person using the customary three percent of the brain can pick stocks just as well, if not better, than the average Wall Street expert.” (s. 31)

One Up on Wall Street’s primära budskap bör i min mening tillskrivas detta. Det vill säga att det är skillnad på att vara en bra fondförvaltare och att vara en bra investerare, men framför allt att amatörer har minst lika goda möjligheter till hög avkastning som professionella investerare. Min tolkning är att denna övertygelse härstammar från framför allt tre fenomen. 1) Incitamentsstrukturen som omfamnar fondförvaltare. 2) Oförmågan (eller motviljan) hos professionella investerare att erkänna sin oduglighet eller okunskap. 3) Magen är enligt Lynch ett viktigare organ än hjärnan när det kommer till framgång på börsen.

Lynch menar att fondförvaltare är omringade av en incitamentsstruktur som främjar och fokuserar på kortsiktiga resultat och att detta således hämmar långsiktig framgång, samt att incitamentsstrukturen ofta frambringar flockbeteende. Vidare menar Lynch att prestigelöshet och ödmjukhet båda är värdefulla egenskaper hos investerare, men att de tyvärr inte är särskilt kompatibla med att klättra inom den sociala hierarkin eller att imponera på sin chef. Båda dessa konstruktioner behöver inte den privata investeraren stå ut med och således inte heller bli bromsad av. Vidare är magen i det här fallet såklart en metafor för humör och temperament. Nedan följer ytterligare två citat som understryker ovanstående.

“Success is one thing, but it’s more important not to look bad if you fail. There’s an unwritten rule on Wall Street: You’ll never lose your job losing your clients money in IBM.” (s. 59)

“The wins and losses are reviewed after every third month, by clients and bosses who demand immediate results. Fund managers in general spend a quarter of their working hours explaining what they just did.” (s. 61)

Demokratiseringen av information

“In 1989 the pros enjoyed quicker access to better information, but the information gap has closed”. (s. 17)

Att information har blivit fullständigt demokratiserat parallellt med tiden under de senaste 30 åren är något som är värt att skänka en tanke åt. På många sätt var det rimligt att Lynch, precis som Buffett gjorde i början av sin karriär, letade efter bolag som inte än hade lokaliserats av de institutionella investerarna. Buffett tog detta till sin spets och letade faktiskt efter skräp – som då kunde köpas för mindre än vad skräpet var värt – eftersom ingen tittade. Buffetts första decennium på börsen präglades till stor del av detta. Buffett själv använder metaforen cigarr butts, som han myntade i Berkshires Hathaways letter to shareholders 1989. Metaforen illustrerar en investering varpå investeraren söker efter cigarrfimpar på gatan (bolag som ingen vill ha), men som har en sista ”puff” i sig. Den givna observationen här och det som bör prioriteras att lagras på din hippocampus är att det sannolikt har blivit svårare med tiden att hitta cigarrfimpar och gigantiska felprissättningar allteftersom att information har blivit mer demokratiserat och lättillgängligt.

Genom att studera Buffett och hans placeringar genom åren kan man urskilja ett mönster som grundas i att han gradvis verkar ha fokuserat mer på kvalitet och mindre på pris parallellt med tiden. Detta skifte är däremot också högst troligen en funktion av att Buffett på grund av en ständigt och kraftigt stigande portföljvolym har tvingats investera i större bolag. Samt att Buffett år 1959 träffade sin högra hand Charlie Munger, som influerade honom till att köpa compounders istället för cigarr butts. Idag ser vi bland annat bolag såsom Apple, Amazon, StoneCo, Visa och Snowflake i Berkshire Hathaways väska. Typ så långt ifrån cigarrfimpar man kan komma med andra ord. Tillbaka till Lynch.

Skapa och skriv ned ditt eget filter

"Confident of the fundamentals, I invested three percent of my fund in Warner at $26. A few days later I got a call from a technical analyst who follows Warner. I don't pay much attention to that science of wiggles, but just to be polite I asked him what he thought. Without hesitation, he announced that the stock was "extremely extended." I've never forgotten those words. One of the biggest troubles with stock market advice is that good or bad it sticks in your brain. You can't get it out of there, and someday, sometime, you may find yourself reacting to it.” (s. 247)

Följden av detta blev att Lynch sålde Warner ungefär sex månader senare på $38, en aktie som bara några år senare skulle vara värd $180. När vi ändå är inne på demokratiseringen av information känns detta som ett relevant citat att lyfta fram. Informationstillgängligheten har ju såklart också sina negativa sidor. Alla som har läst Daniel Kahneman vet att Homo Sapiens, det vill säga både du och jag, innehar oändliga listor med kognitiva biaser som ständigt gör oss mindre rationella. Jag tror att informationstillgängligheten knappast gör oss mindre påverkade av dessa biaser.

Jag tror att utfallet sällan blir bra, eller vi kanske ska benämna det som att processen sällan kommer kunna betraktas som bra, om du som investerare köper på fundamental analys, skalar av på makro, för att till slut sälja allt på teknisk analys – om du köpte med en motivering som endast var grundad på fundamental analys. Ännu värre, om du säljer på en rekommendation av en individ som du inte har någon aning om vem det är eller vad personen i fråga har för track record eller incitament. Precis som Lynch gjorde i exemplet ovan. Det händer alltså även den bästa.

Svårigheten för investerare att navigera i en miljö där all världens information ständigt befinner sig i byxfickan visar sig också genom att den genomsnittliga innehavstiden av en aktie har gått från sju år under 1960-talet till dagens sex månader. Detta är såklart inte uteslutande en funktion av demokratiseringen av information. Handel har också blivit avsevärt mycket mer lättillgängligt under samma tidsperiod då du såklart numera även innehar din mäklare i byxfickan, och så vidare.

Med bland annat ovanstående som grund är jag fullständigt övertygad om att du som investerare ökar sannolikhet för hög avkastning genom att fastställa samt skriva ned ditt eget filter, din egen strategi. Dels för att klargöra vilka variabler du tror är mest värdeskapande och således bör fokusera på. Dels för att sannolikheten är låg för att du kommer kunna lagra din investeringsstrategi säkert och tryggt på din hippocampus. Om du inte skriver ned din strategi bör den bli mer utsatt för kognitiva biaser då din hjärna omedvetet kommer genomföra små justeringar, närmare bestämt hela tiden. Vidare bör du löpa större risk att gradvis och omedvetet tappa bort din strategi bland alla rubriker hos Dagens Industri, Wall Street Journal eller på Twitter.

Jag skriver väldigt mycket. Min perception är att skrivande hjälper mig att skapa en röd tråd i mina tankebanor. Vidare upplever jag att skrivandet delvis hindrar mig från att slarva bort mina övertygelser, argumenten bakom min investeringsstrategi samt enskilda investeringar. Jag litar helt enkelt mer på Apples iCloud-lagring än min egen hjärna. Slutligen ser jag det som ett privilegium att jag när som helst kan läsa om varför jag investerar som jag gör när jag börjar tvivla, vilket händer frekvent. Vidare ser jag också ett värde i att läsa om varför jag har sålt ett bolag. Jag upplever att nedskrivna argument för ett sälj verkar lite som ett botemedel mot den där FOMO-känslan som sakta tränger sig på när aktien fortsätter uppåt efter att din säljorder har gått igenom. Slutsatsen blir således följande. Konstruera ditt eget filter och skriv ned det. Det kommer hjälpa dig att fokusera på bolag framför presidentval samt hjälpa dig att gå åt vad som är rätt håll för dig, när flocken rör sig åt ett annat håll.

Fast-growers

“Fast-growing companies grow very fast, sometimes as much as 20 to 30 percent a year or more. That’s where you find the most explosive stocks. Fast growers–the superstocks that deserve the most attention.” (s. 111)

“The fast-growers. These are among my favorite investments: small aggressive new enterprises that grow at 20 to 25 percent a year. If you choose wisely, this is the land of the 10- to 40-baggers, and even the 200-baggers.” (s. 118)


“For as long as they can keep up, fast growers are the big winners in the stock market. The trick is figuring out when to sell them and how much to pay for the growth.” (s. 119)

Lynch var, och är sannolikt fortfarande, galen i tillväxt. Men det jag finner mest slående avseende dessa tillväxtförankrade citat är siffrorna som nämns. I det första av dessa tre citat nämner Lynch att snabbväxare *ibland* når 20–30% årlig tillväxt. Jag tappade hakan när jag läste detta. Dagens investerare är definitivt bortskämda som får vara med och investera så tidigt i interneteran och digitaliseringen. Begrunda att ingen av tech-jättarna ens har tvingats knoppa av delar av deras respektive verksamheter såsom AWS, What’s App, Azure eller Alipay än, att cirka 25% av alla transaktioner globalt fortfarande sker med kontanter samt att kontinenten med näst flest invånare, samma kontinent som spås ha flest invånare år 2100, i princip står helt utanför världens ekonomiska och finansiella system.

Hur som helst, jag föredrar precis som Lynch att investera i tillväxt. Delvis på grund av matematiken bakom exponentiell tillväxt. Detta är vad olika tillväxtmått per år ger över en tioårsperiod:

10% per år – 160%
20% per år – 520%
30% per år – 1280%
40% per år – 2800%

Investeringar som går att hänföra till multipelexpansion (investeringar i tro på felprissättningar) samt marginalexpansion har sina begränsningar och skulle sannolikt ha svårt att nå samma resultat som kalkylen ovan – i synnerhet på lång sikt. Befintlig omsättning kommer till exempel alltid att vara marginalvariabelns maximum samtidigt som det sannolikt finns ett tak för hur högt ett bolag kan värderas, oavsett potential (multipelexpansion kan inte fortlöpa för evigt). Vidare kan bolag idag bevisligen växa snabbare än vad bolag har kunnat göra historiskt. De främsta katalysatorerna för fenomenet är paradigmskiftande branscher som rör sig från analog till digital distribution, globaliseringen samt lättillgängligt riskkapital. Detta bör medföra att vinnarna blir färre men samtidigt större. Slutsatsen landar således i att betydelsen av att köpa rätt bolag bör ha blivit större gentemot vikten av att köpa till rätt pris, samt att rätt bolag i det långa loppet oftast avgörs på omsättningstillväxten – det trodde i alla fall Peter Lynch.

Relativ kvalitet > Kvalitet

"The experts said that this exciting industry would grow at 52 percent a year–and they were right, it did. But with thirty or thirty-five rival companies scrambling on the action, there were no profits." (s. 151)

“Philip Morris has found its niche. Negative-growth industries do not attract flocks of competition.” (s. 152)

Dessa citat fick mig att tänka på Evolution. Inte för att casino-industrin visar negativ tillväxt, utan för att jag knappt kan nämna ett enda bolag som har en mer tacksam konkurrenssituation än den som Evolution just nu besitter. Troligtvis beror detta på att gambling inte ses som en särskilt attraktiv industri av framför allt etiska och moraliska skäl. Gissningsvis är det ytterst få Stanford, MIT eller Harvard graduates som drömmer om att ta världen med storm genom att skapa en livecasino-leverantör.

Under 2020 köpte Evolution en av de största konkurrenterna och ökade omsättningen med 53% samtidigt som den närmsta konkurrenten såg sin omsättning minska med 25%. I övrigt finns knappt någon konkurrent värd att nämna. I Evolutions fall utgör bolaget i princip självaste marknaden. Om man som jag gillar att bedöma ett bolags kvalitet utifrån den relativa ställningen emot bolagets konkurrenter är vi eniga om att Evolution är ett makalöst företag.

I One Up on Wall Street exemplifierar Lynch vikten av att ha en nisch genom att ställa Xerox mot Philip Morris. Philip Morris är ett amerikanskt tobaksbolag som säljer cigaretter och andra tobaksprodukter. Xerox var dåvarande konkurrent till Apple och samma bolag som Steve Jobs enligt historien kopierade eller inspirerades av när han skapade Macintosh och adderade den revolutionerande musen till datorn. Slutsatsen av detta är att även ett sämre bolag som befinner sig i en taskig industri kan bli oerhört framgångsrikt, om konkurrenslandskapet tillåter det. Precis som att ett fantastiskt bolag som befinner sig i en fenomenal industri inte nödvändigtvis har bättre chanser att generera fritt kassaflöde än det förstnämnda bolaget, om konkurrenssituationen förbjuder det – ett bolag är således aldrig bättre än vad konkurrenssituation tillåter det att vara.

”I always look for niches. The perfect company would have to have one.” (s. 141)

Hur summerar man då Peter Lynch?

För att investera som Lynch ska du köpa bolag med hög tillväxt som har ledningspersoner med betydande insiderägande. Helst ska du köpa aktien innan de institutionella investerarna hittar dit. Vidare är det essentiellt att förstå vad du köper, att aldrig tajma marknaden, att inte förlita dig för mycket till proffsen eller media samt att inte ta investeringsbeslut med makrovariabler (eller dina smaklökar) som grund. Men framför allt, prioritera simplicitet framför komplexitet, håll dig ödmjuk och underskatta inte common sense.


Nedan följer en list med ytterligare 27 citat från boken som jag finner tankeväckande.

”The bearish argument always sounds more intelligent.” (s. 23)

“It’s self-defeating to try to invest in good markets and get out of bad ones.” (s. 48)

“Obviously you don’t have to be able to predict the stock market to make money in stocks, or else I wouldn’t have made any money.” (s. 84)

“If professionals can’t predict economies and professional forecasters can’t predict markets, then what chance does the amateur investor have?” (s. 87)

“No wonder why people make money in the real estate market and lose money in the stock market. They spend months choosing their houses, and minutes choosing their stocks. In fact, they spend more time shopping for a good microwave oven than shopping for a good investment.” (s.80)

”The simpler it is, the better I like it.” (s. 130).

“Why take chances on a fickle purchase when there’s so much steady business around?” (s. 142)

“When management owns stock, then rewarding the shareholders becomes a first priority, whereas when management simply collects a paycheck, then increasing salaries becomes a first priority.” (s. 143)

“Insider selling usually means nothing and it’s silly to react to it. There are many reasons that officers might sell. But there’s only one reason that insiders buy.” (s. 144)

“Wait for the earnings. You can get tenbaggers in companies that have already proven themselves. When in doubt, tune in later.” (s. 159)

“Value always wins out – or at least in enough cases that it’s worthwhile to believe it.” (s. 161)

“Once you’re able to tell the story of a stock to your family, your friends, or the dog, and so that even a child could understand it, then you have a proper grasp of the situation.” (s. 175)

“La Quinta was a great story, and not one of those would-be, could-be, might-be, soon-to-be tales. If they aren’t already doing it, then don’t invest in it.” (s. 179)

“It’s never too late not to invest in an unproven enterprise.” (s. 182)

“I can’t imagine anything that’s useful to know that the amateur investor can’t find out.” (s. 183)

“There’s a way to get something out of an annual report in five minutes, which is all the time I spend with one.” (s. 194)

“All else being equal, a 20-percent grower selling at 20 times earnings is a much better buy than a 10-percent grower selling at 10 times earnings.” (s. 218)

“All of this research I’ve been talking about takes a couple of hours, at most, for each stock.” (s. 227)

“What’s wrong with high expectations? If you expect to make 30 percent year after year, you’re most likely to get frustrated at stocks for defying you.” (s. 237)

“Going into cash would be getting out of the market. My idea is to stay in the market forever, and to rotate stocks depending on the fundamental situation.” (s. 242)

“Sell the winners and hold on to the losers is as sensible as pulling out the flowers and watering the weeds.” (s. 243)

“Most money I make is in the third or fourth year that I’ve owned something.” (s. 266)

“In most cases it’s better to buy the original good company at a high price than it is to jump on the ‘next one’ at a bargain price.” (s. 268)

“It take years, not months, to produce big results.” (s. 285)

“Just because the price goes up doesn’t mean you’re right.” (s. 286)

“Buying a company with mediocre prospects just because the stock is cheap is a losing technique.” (s. 286)

“You don’t have to kiss all the girls. I’ve missed my share of tenbaggers and it hasn’t kept me from beating the market.” (s. 286)