Precis som många andra investerare såg sin resa på börsen starta föll jag för en ytterst primitiv biotech-rek av en dåvarande lagkamrat. Enligt honom hade aktien enorm potential och obefintlig nedsida. Vidare skulle aktien först nå fair value efter 1000% uppsida. Utan någon som helst förkunskap kunde jag alltså inte motstå lockelsen av att satsa eget kapital för att eventuellt få tillbaka kapitalet med 1000% avkastning. Jag investerade i princip alla monetära medel jag hade vid tillfället – runt 15 000 kr – varav omkring 75% gick förlorat. Hur klyschigt det än må låta är jag än idag tacksam för den där reken, samt att jag på ett oansvarsfullt och korkat sätt valde att agera på den. Detta var starten på en kärlek som än idag, snart fem år senare, består och frodas i allra högsta grad.
Efter nederlaget i Gabather, som bolaget hette (och fortfarande heter), snubblade jag in på podcasten Prata Pengar som rattades av Niklas Andersson och Philip Scholtzé. Detta ledde fram till att jag redan efter några avsnitt hade förälskat mig i ränta på ränta. Att jag hade förlorat de få besparingar jag hade verkade redan vara bortblåst. Jag vill minnas att det inte dröjde länge innan jag uppfattade detta som ett stort privilegium. Det vill säga att jag av en till stor del slump, och till viss del intellektuell nyfikenhet, hade kommit underfund med konceptet bakom ränta på ränta i en livskvalitetsoptimerande kontext redan som 21-åring. Även om jag vid tillfället inte begrep vad en aktie var förstod jag skillnaden mellan labor och capital, samt att ränta på ränta var ett oerhört kraftfullt fenomen. Investeringar, kunskapsbyggande och förmögenhetsskapande blev därefter snabbt mitt nya maniska fokusområde.
Några månader efter mitt biotech-spekulerande i Gabather, efter att i alla fall ha ackumulerat en gnutta förkunskap, började jag investera på riktigt. Mer organiserat, med en viss riskspridning och med långsiktiga ambitioner. Jag investerade då 5 000 kr vardera i Apple, ICA och Netflix – med motiveringen att ingen skulle kunna konkurrera ut de tre bolagen samt att dessa bolag tillfredsställde behov som var här för att stanna. Just de motiveringarna är intressant att blicka tillbaka på idag och jag är glad att jag minns det så tydligt. Att sitta och klura på konkurrensfördelar är ju en stor del av min investeringsstrategi även idag.
Innan jag fann aktiemarknaden kretsade mitt liv nästan uteslutande kring fotboll och esport. Oavsett vad jag tävlar i tenderar jag att ganska kvickt utveckla ett påtagligt tunnelseende som gör att jag oftast har svårt att utföra någonting annat än den givna uppgiften, om jag finner den tillräckligt stimulerande. Jag var under en kort period topp 100 i Europa som femtonåring på World of Warcraft och representerade i samma veva ungdomslandslaget i fotboll. För er som är bekanta med World of Warcraft kan jag även stoltsera med att jag vid ett enstaka tillfälle vann mot de dåvarande världsmästarna (i vad som då var världens största dataspel). Dock i något av en plojmatch. Fotboll och World of Warcraft var mina två ”tunnlar” vid det laget. Inget annat existerade. Jag flyttade hemifrån redan vid 16 års ålder för att elitsatsa på fotboll, som då började få inkrementellt mer fokus vilket tillslut ledde fram till spel i allsvenskan några år senare. Kort därefter valde jag att ”trappa ner” från fotbollen på grund av skadebekymmer och klubbtrassel som spillde över till en i allmänhet gradvis sjunkande motivation.
Aktiemarknaden fick genast ett stort ansvar i att fylla tomrummet och övertog snabbt rollen som min stora fixering. Sedan dess har det passerat lite mer än fyra år, varav tre år av heltidsstudier. Investeringar, kunskapsbyggande och förmögenhetsskapande har varit den enskilt största prioriteringen sedan dess. Jag tror knappt att det har passerat en dag utan att jag läst något börsrelaterat under dessa fyra år. Gradvis har bolagsanalys och kunskapsbyggande fått en allt större del av min vardag i takt med att portföljen har växt sig större. Detta av den enkla anledningen att förmögenhetsskapande stegvis blir mer beroende av avkastning framför nysparande i takt med att portföljvolymen stiger.
Vad är då hemligheten bakom förmögenhetsbyggande? Alla med grundläggande kunskaper inom matematik är förmodligen överens om att hög inkomst inte nödvändigtvis innebär större förmögenhet, även om sannolikheten för det troligtvis ökar. Precis som att ett bolag med högre omsättning inte nödvändigtvis visar högre vinst, trots att probabiliteten för det är högre. Att exakt sätta finger på vilken egenskap som bygger förmögenhet är svårt. Någonstans handlar det sannolikt om ett hopkok av personlighetsdrags såsom impulskontroll, eftertänksamhet, långsiktighet, tålamod, ödmjukhet, flexibilitet, intellektuell nyfikenhet och ett stort intresse, samt förmodligen även en andel tur. En väldigt förstående partner bör också få sin plats på listan, i alla fall för egen del. Peter Lynch framställer en börskompatibel personlighet som den enskilt viktigaste faktorn för framgång på börsen.
En av mina studiekamrater tyckte att jag skulle unna mig en ”fet bil” under sista studieåret. Detta bara några minuter efter att jag predikat om ränta på ränta för honom i en halvtimme. Jag förklarade att min portfölj skulle producera en av bilarna han pekade ut i avkastning, per kvartal, om bara några år. Samma vän har också försökt sig på aktiehandel flertalet gånger men har sett sin portfölj sjunka i värde samtliga tillfällen – troligtvis för att han hade snabba pengar i fokus och är allmänt impulsiv. Observera att det inte är något som helst fel på hans vänstra hjärnhalva, inte den högre heller för den delen. Det är snarare personligheten som inte är kompatibel med aktiehandel. Vissa har det bara inte.
Under mitt första år på universitetet lyckades jag spara undan 141 200 kr. En siffra jag är både nöjd och stolt över då jag varken var entreprenör eller bodde hemma hos mina föräldrar. Jag var som sagt inte heller förmögen och kunde således inte heller tjäna pengar på pengar vid det laget. Däremot kombinerade jag heltidsstudierna med minst två jobb under hela studieperioden. En kort period hade jag till och med tre jobb. Jag antar att jag levde strikt utefter Charlie Mungers välkända motto:
The first $100,000 is a bitch, but you gotta do it. I don’t care what you have to do – if it means walking everywhere and not eating anything that wasn’t purchased with a coupon, find a way to get your hands on $100,000. After that, you can ease off the gas a little bit.
– Charlie Munger
Detta ledde till att jag prioriterade jobb före skola av den enkla anledningen att förmögenhetsskapande vid tillfället ansågs viktigare än min akademiska prestation. Detta medförde att jag inte var helt komfortabel med att få något av de högre betygen. Det innebar ju att jag hade pluggat för mycket och således jobbat för lite i syfte att nå det jag ansåg vara optimal balans vid tillfället. Vissa tycker säkert att detta är väldigt märkligt. Men det viktiga för mig var att få snöbollen i rullning. Med facit i hand hade jag troligtvis gjort annorlunda om jag fick göra om det idag. Jag är således inte helt bekväm med mina dåvarande prioriteringar. Jag hade faktiskt gladeligen betalat en gedigen summa idag, säg 100 000 kr, för lite bättre betyg. Jag hade förvisso ingen aning om då att jag idag eventuellt skulle vilja studera vidare på masternivå och då gärna såklart på något högt rankat finansfakultet, och att jag därför eventuellt skulle komma att vara beroende av ett visst betygssnitt. Hur som helst är det ganska häftigt att de 141 200 kr jag sparade under 2018 är värt nästan en halv miljon idag, och att jag äntligen kan titulera mig själv miljonär. Och till alla studenter som läser detta som hävdar att det inte går att spara pengar som student. Jag blev i runda slängar miljonär som student – det går.